Behövs den svenska
grisproduktionen?

Det var huvudfrågan vid ett seminarium nyligen, anordnat av Sveriges Grisproducenter. Diskussionerna kom mycket att handla om fördelarna med svenskt kött och hur man ska kunna föra ut begreppet "Den svenska modellen" vad gäller grisproduktion till konsumenterna.

"Den svenska modellen" för grisuppfödning har som grund en sträng lagstiftning, där det ställs stora och många krav på den miljö grisarna föds upp i.
   I lagen fastlås bland annat hur stor ytan minst ska vara som grisarna föds upp på, att antibiotika bara får användas vid sjukdomar, att grisarna ska ha tillgång till strömedel – vilket oftast är halm – samt att svansarna inte får kuperas.
   I Sverige anses det viktigt att grisarna har ett stort utrymme att röra sig på, så att deras naturliga beteenden inte hämmas. I många länder fixerar man suggorna i trånga boxar, så att de inte upptar för stort utrymme. De kan då inte heller råka klämma ihjäl kultingarna. Men detta kan leda till sjukdomar och skador när de inte kan röra sig naturligt.
   Hos oss är detta inte tillåtet, utan suggorna måste vara lösgående.
   En annan del i uppfödningen som skiljer Sverige från många andra länder är när kultingen tas från suggan och alltså slutar dia. Ju lägre ålder grisarna har när de slutar dia, desto fler kullar kan suggan producera. En nackdel med detta är att sjukdomarna kan öka hos smågrisar vid en låg avvänjningsålder. Detta förhindrar man då med antibiotika i fodret.
   I Sverige måste kultingarna stanna hos suggan i minst fyra veckor, medan EU har en regel om tre veckor. "Den svenska modellen" innefattar också fodret. Det mesta av det foder svenska grisar får kommer från den egna gården eller ett inhemskt spannmålsföretag.

Dålig marknadsföring
   Lars Hultström, ordförande i Sveriges Grisproducenter menade att "Den svenska modellen" är ett kvalitetsbegrepp, som nästan aldrig marknadsförs.
   – 1990 bestod fem procent av den svenska grisproduktionen av importerat kött. För 2003 är prognosen 20 procent. För att ändra på detta, måste vi berätta om skillnaderna mellan grisuppfödning i Sverige och andra länder, sa Lars Hultström.
   Han noterade också att Sverige har mycket att slåss mot.
   – Här i landet finns det 3,2 miljoner grisar, i Danmark finns det 24 miljoner. Finland har ett överskott på nio procent i sin grisproduktion, tack vare stora statliga subventioner. Mycket av detta överskott exporteras till Sverige.
   – Av de europeiska länderna har bara Grekland och Portugal en sämre självförsörjningsgrad än Sverige. På nötkött är vi sämst i Europa, sa Lars Hultström.
   – Vi tror på att vi i Sverige har en bättre kvalitet på griskött och detta måste konsumenterna få veta.
   Annika Bergman är grisproducent på en gård utanför Örebro och under seminariet berättade hon bland annat om skillnaderna mellan svensk och dansk grisuppfödning.
   – I Sverige är en grisningsbox 6,4 kvadratmeter, i Danmark är suggan ofta fixerad och har en yta på 3,5 kvadratmeter, en skillnad på nästan 50 procent, sa Annika Bergman.
   – En gris i Sverige ska ha 0,94 kvadratmeter att röra sig på, mot 0,65 kvadratmeter i Danmark, en skillnad på 30 procent.
   – Faktum är att i de flesta andra länder står suggorna fastbundna eller fixerade hela sitt liv. Hos de fixerade suggorna i Danmark framkommer ofta konstiga beteenden, något som svenska konsumenterna nog inte vill känna till.
   Annika Bergman menade att vi måste prata om de stora skillnader som finns mellan svensk och utländsk grisproduktion.

Bättre för svenska grisar
   – Svenska grisar går lösa, har större yta per djur och har hela liggytor, sa hon.
   – Smågrisarna avvänjs tidigast vid 4 veckors ålder och svenska grisar har knorren kvar, medan man i andra länder knipsar av svansarna för att grisarna ska bita av dem på varandra.
   Annika Bergman påpekade vidare att svenska grisar inte får antibiotika i tillväxtsyfte och att de generellt har ett gott hälsoläge.
   – Vi har också ett helt GMO-fritt foder och svensk grisproduktion har ambitionen att vara salmonellafri, andra länder har helt gett upp tanken på detta, sa hon också.
   Till skillnad mot i Danmark rör sig de svenska grisarna i halm, som används som strömedel.
   – Detta medför att i Sverige är skrapa gödsel och ge halm arbetsmoment som inte existerar i till exempel danska system, berättade Annika Bergman.
    – I Danmark har många grisar magsår, eftersom de inte har tillgång till halm.
   – Användandet av halm innebär ett merarbete per dag på 13,5 minuter för varje smågris och 5 minuter per slaktgris. För oss innebär detta 2667 timmar per år eller 1,5 tjänst.
   – Dessutom kostar tillgången på halm pengar, förutom arbetstiden.
   Sofia Boqvist från Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) berättade om det aktuella salmonellaläget och konstaterade bland att det i år aktuella utbrottet kunde stoppas redan i besättningen.
   – Salmonellasmittan kunde ledas tillbaka till fodret och gick inte vidare i produktionskedjan, berättade Sofia Boqvist.
   – Sverige har unikt låga siffror vad gäller påträffad salmonella. Av 40.000 prov de senaste åren har mindre än 0,1 procent varit positiva medan man i Danmark har hittat salmonella på ett 40-tal gårdar.
   Sofia Boqvist konstaterade att vi i Sverige har en väl fungerande kontroll i hela kedjan, från foder till livsmedel.
   – Den svenska djurproduktionen bidrar till låga sjukdomstal hos människor, sa Sofia Boqvist.
   Under seminariet framhöll alltså många talare fördelarna med den svenska modellen. En fråga som kastades ut och som inte fick ett riktigt svar var vem som ska marknadsföra fördelarna med svenskproducerat kött till konsumenterna.
   Grisproducenterna menade att det borde vara en fråga för handeln. Representanterna från handeln på seminariet (Coop och Ica) var å sin sida klara över att det låg på producenterna och industrin att kommunicera "Den svenska modellen" till konsumenterna.